Så var bloggen skapad, igen. Den här gången vill jag inte att fok jag känner ska hitta mig eftersom det kan hända att det skrivs saker jag helst inte vill att mina närmsta vänner ska veta om. Bloggtiteln säger väl en hel del om hur jag känner just nu, vet inte riktigt vem jag är längre, den där andra tjejen som jag kände tycks ha försvunnit helt och hållet på riktigt nu. Känns ganska tomt utan henne men samtidigt är jag glad över att inte vara samma människa som då för ett halvår sen. Då jag hoppades på att ta så lite plats som möljigt och inte bli riktigt sedd, fastän alla klart vill bli sedda. Men tider ändras så snabbt att man sjålv knappt hinner med och så plötsligt står man där och tänker vart fan tiden tog vägen och vad som egentligen hände med världen. Känns ibland som om man plötsligt vaknar upp ur någon slags dvala där ingenting liknar verkligheten, och inser att man faktiskt är en helt annan människa än man föreställt sig. Plötsligt har man saker att ta hand om och får nästan panik över hur snabbt allting händer och hur snabbt tiden går. Men ändå inte. Det är det här som är så sjukt förvirrande. Jag brukar säga att jag ser tiden som min värsta fiende. Antingen är den någonting oerhört irriterande som bara skapar panik och ångest, eller så finns den helt enkelt bara där för att hålla reda på oss på ett ytterst irriterade sätt. Blir t.o.m paranoid ibland när det känns som om klockan väntar på att jag ska göra någonting och inte bara stå där och sjålv vänta, som ett litet barn. Men det är ju det jag är..ett barn. Eller inte riktigt så liten som det kanske låter som men ändå är jag så långt ifrån vuxen ålder om man ska räkna hur länge en människa lever. Undra hur länge jag kommer att leva egentligen. Det beror väl helt på hur tiden anpassar sig, eller?